Ny blogg!

Jajamensan, nu har vi startat en vardagsblogg också. Sedan vi kom hem från Nicaragua har vi saknat att skriva av oss här på bloggen. Släkten har också efterlyst lite bättre rapporteringar om Dolly. Vi har därför startat en ny blogg: dollyovi.blogspot.com
Välkommen dit för att läsa om våra nya äventyr.

Fredagen den 13:e

(Ola skriver) Har just genomlidit en av mitt livs tuffaste nätter, varit nära att förlora 10-15 tusen och fastna i Managua på obestämd framtid. Och allt är Dollys fel!
Eller kanske inte riktigt. För det var jag som var ansvarig för passen även om det var hon som envisades med att leka med dom när vi checkade in på flyget till little Corn, fredagen den 13:e.
Det var igår när vi skulle flyga tillbaka till Managua som jag upptäckte att passet var borta och efter att ha pratat med ambassaden och vår resebyrå insåg jag snabbt att läget var jävligt deppigt. Ambassaden kunde fixa ett nytt pass på några timmar MEN eftersom vi reser via Miami och de tillfälliga passen inte kan läsas av USA:s datorer så kräver USA även ett visum. Och detta visum kan man bara få om man betalar in $100 på BancoUno och faxar in kvittot tillsammans med en skriftlig ansökan till amerikanska ambassaden. Sen är det bara att vänta. Ambassadkillen sa att de inte svarar i telefon och att svenska ambassaden inte har nån gräddfil till att prata med någon. I varje fall inte när det gäller såna här trivialiteter.
Vi träffade en kille för några månader som hade hängt i Managua i en vecka i väntan på nytt pass och då var han amerikansk medborgare.
När jag fick svar från resebyrån fick jag veta att min biljett inte gick att boka om och att det enda jag kunde göra var att ringa AA och "be dom vara snälla att låta mig" få betala för att uppgradera biljetten så att den skulle gå att boka om. Alternativet var att flyga Iberia för 11300 kr enkel.
Jag har varit vaken nästan hela natten och gjort en minutplan för förmiddagen. Vi misstänkte att passet fanns på flygplatsen men när vi var där igår så hade tjejen med koll gått hem. Hon skulle börja klockan sju. Jag gick upp kvart i sex. Duschade, gick och tog ut några hundra dollar till mutor och annat. Planen var att jag först skulle ta foton av mig, sedan fixa svenskt pass och sedan ockupera amerikanska ambassaden tills jag fick ett visum. Om jag inte han fixa allt detta på två timmar skulle jag försöka lura mig på planet och ta striden i Miami.
Men så ringer då Johanna...och passet finns på flygplatsen...och jag känner hur handen om mina tarmar sakta släpper greppet och mina ögon tåras. Aldrig har jag varit så glad åt mitt pass och aldrig någonsin igen kliver jag ur sängen på fredagen den 13:e.

Sol, lögner och kokainsmuggling

(Johanna skriver) Ett antal dagar, en propellerplansflygtur och en båtfärd senare är vi i Karibien och hör timmarna ticka. Tre dagar till, sen börjar hemfärden med allt vad det innebär av träsmak, flygplansmat och tristess. Alternativt svettiga försök att hindra Dolly från att dra framförvarande passagerare i hästsvansen (vår förhoppning är att hon ska sova sig igenom större delen av hemresan). Syster Katta har virvlat förbi som en frisk fläkt i vår tillvaro och lämnat efter sig ett par skor, ett par solglasögon, ett hårband och en känsla av saknad.

Här i Karibien är det väldigt karibiskt och härligt på alla sätt och vis. Little Corn Island, som ön heter, är visst en hållplats på kokain-farleden men det märks inte så mycket om man bortser från att vissa av de små fiskemotorbåtarna har dubbla 200 hästarsmotorer för att kunna köra ifrån knarkpolisen (eller kanske rivaliserande skummisar). För några år sen kunde man inte ta ett steg utanför byvägen efter mörkrets inbrott utan att riskera liv och lem, har vi hört berättas, men nu finns det en polisstation här så knarkhandlarna sköter sina affärer lite mer diskret och alla är nöjda och glada.
Det här är ett sånt ställe där folk hänger kvar tills de medhavda kontanterna är slut och dom måste dra vidare (om man är tillräckligt desperat kan man mot en saftig avgift ta ut pengar på grannön en halvtimmes båtresa bort...) och man förstår snabbt varför.

Hela tillvaron här handlar om ifall man ska ägna dagen åt att dyka, snorkla, eller bara softa, och vilket av de fem, sex matställena man sen ska äta middag på. Varje dag likadan, och med samma väder (förutom en och annan orkan som drar förbi och rör runt i grytan ibland). Väldigt behagligt, särskilt om man är turist och inte städar turisternas hotell eller lagar turisternas mat för minimilön.

Vårt största problem just nu är att vi har trasslat in oss i en från början bara väldigt fånig och ogenomtänkt lögn (vi kom på lite för sent att vi ville bo på ett annat hotell än det vi hade förbokat, då är det väl helt normalt och moget att ljuga och säga att ens lilla dotter har fått öroninflammation och inte kan flyga?) som nu har resulterat i att vi för vissa här på ön heter Kent (..?!) och Linda och att vi känner oss väldigt obekväma i vissa situationer. Allra mest när dom som tror att vi heter Kent och Linda dyker upp i ett sammanhang där vi pratar med folk som känner oss som Ola och Johanna, som vid frukosten i morse. Vi får se om vi hinner åka härifrån innan vår smutsiga hemlighet avslöjas.

Katta gästbloggar – en aning över tiden

Jag har fått den stora äran att få gästblogga i dollys blogg. Det var egentligen tänkt att ske on location, men pga av att vi varit så fruktansvärt upptagna med att göra ingenting så blev det inte tid över helt enkelt.Nu är jag hemma på svensk mark igen och ska försöka summera mina intryck och minnas palmer, känslan av lättnad när man kliver in i skuggan från den heta solen, att svettas i en bikini och att känna sand mellan tårna (eller i ansiktet när dolly kände för att mulas med deras beständiga variant av snö. Men vem behöver inte en ansiktspeeling). Allt detta är dock plötsligt svårt att plocka fram när kyliga vindar letar sig in under jackan, när solen skiner och man springer för att komma åt en strimma av vårvärme och när väderleksrapporten lovar snö.När jag kom till Granada var det en nervös tös som klev ut från flygplatsen och möttes av en kamera i bästa paparazzi-anda. Där stod min kära syster och väntade med en mager karl, som inte var Ola.Efter många kramar och en biltur med catching up så var vi framme och där stod Dolly och Ola och hälsade oss vid grinden.Dolly var med alla möjliga medel hållen vaken och var en aning trött och lite misstänksam när jag dök upp efter tre månader. Men efter ett litet påskägg mjuknade hon lite och gav mig några leenden till slut (hade jag vetat bättre då så hade jag slängt upp en årsförbrukning av Oreo-kakor som ger henne något lätt vilt i blicken och en drastiskt ökad salivproduktion). För min del var det ett tokkärt återseende, efter tre månaders svår abstinens!Veckan i Granada bestod av nicaraguanskt vardagsliv med en soft touch. Johanna skållade bort håren på sina ben med deras variant av vaxning, vi åt goda frukostar och jag hoppade in som barnvakt när de behövde packa allt sitt bohag. Huset var som en oas, och så fanns det ju wi-fi utanför dörren så att jag kunde jävlas med kompisarna hemma och berätta hur många dopp i poolen jag tagit, hur mycket jag svettades och andra lyxproblem som odrägliga människor skriver hem om på semestern.När det så var dags för ett mer reggaebetonat ö-liv, efter Olas dödsföraktande transport nerför vulkanen, var det nästan lite tankar om att ställa in kalaset och stanna kvar i huset, framförallt hos Ola och Johanna efter en mördande pack-kväll där Ola lärde sig hur man kan linda in ett lik i plastsäckar. Liket i detta fall var dock Dollys barnvagn, med insmugglade väskor.Jag var hyfsat uppskakad när det var dags för avfärd, eftersom johanna och ola bestämde sig för att dra med den flygrädda mostern i ett avdankat propellerplan fredagen den 13 i ett U-land långt bort. Johanna svamlade något om kognitiv beteendeterapi men jag förstod aldrig riktigt vad hon menade med det.Fram kom vi i af och på vägen fick Dolly lära sig att grisar inte alls säger nöff-nöff och är söta, utan snarare skriker och är smutsiga blodiga bestar som man fraktar på båtar och drar runt i koppel med (det var ganska roligt när vi några dagar senare frågade ”vad säger grisen” och hon drog till med ett ångestskrik).Väl på ön försökte vi på alla sätt undvika att röja vår identitet eftersom vi fräckt hade avbokat vårt boende med en av Ola (han hade mycket samvete över detta) levererad lögn om öroninflammation och bytt till ett bättre. Dock är det inte rasande lätt att komma undan med öns enda blonda infant som dessutom har tre vuxna i släptåg, vilkas namn påminner ganska mycket om Ola, Johanna, Dolly och Katarina.Dykningen hoppade vi på ganska snabbt och jag och johanna inledde ett veckolångt trashtalk med instruktören genom att snobbigt fnysa nåt om dålig sikt, fiskbrist och murriga koraller. Tror att vi kan ha nämnt något om Thailand och Filippinerna i samma mening. Isaac som hanhette sade försynt att detta var känt för bra sikt och undrade om vi inte var nöjda med de femtio nånting barracudorna som simmat förbi ovanför oss. ”Femtio? Det var ju bara två” sa jag. Måste komma ihåg att spotta i masken nästa gång eftersom jag var halvblind av imman på glaset. Vi fick i alla fall återkommande höra detta de följande dagarna…Dagarna där förflöt och vips var det dags för mig att åka hem, efter att bara ha njutit av ölivet i 6 dagar. Som tur är kom johanna och ola på att jag inte alls skulle åka hem på fredagen som jag hade inbillat mig själv, utan på torsdagen. Vet inte om försäkringen godtar inbilska drömmar som orsak till missade hemresor?Nåja, som konklusion kan jag säga att jag haft en alldeles, alldeles underbar semester tack vare Johanna, Ola och lilla Trollet, och jag ångrar att jag inte djärvt bad om fyra veckors semester istället för futtiga två.På onsdag är det iaf jag som är glad katt över att få hem lilla familjen igen och nästa gång de åker bort så länge åker jag med som nanny hela vägen. Fridens!

På väg mot Karibien

(Ola skriver) Imorgon lämnar vi vårt älskade hus här i Managua och far ut till Corn Islands i Karibien. Där är tanken att vi ska slappa och dyka i tio dagar innan vi åker hem till er i gamla Svedala den 24:e!
Vi är hemma på kvällen onsdagen den 25:e april.
Antagligen kommer vi inte att ha någon tillgång till Internet de närmaste två veckorna så det här är liksom ett litet avskedsinlägg på bloggen. Men misströsta ej – nästa gång vi hörs så är det antagligen IRL, som det heter. (Slå upp det på Wikipedia om ni är över 40 år (Stefan undantagen)).


Bilden har inget med texten ovan att göra utan visar mig åkandes på en stålvajer mellan kolossala regnskogsträd 40 meter ovanför marken. En ovanligt trevlig födelsedagspresent från min älskade Johanna. Tack!

Systern har anlänt

(Ola skriver) Nu är jag plötsligt omgiven av tre unga flickor. I fredags kom Katta med salt och blandat, ny sommarsuflett till Bugaboon så att Dolly slipper svettas ihjäl när vi är ute och äter på kvällarna och bulgur. Bulgurn åt vi igår. Det gotta och blandade är på upphällningen men Katta har bara börjat värma upp...

På fredag lämnar vi vårt underbara hus och snälla Granada för att åka till Karibien. Hade det inte varit för att vi ska åka just till en tropisk paradisö så hade det varit väldigt tungt att flytta. Nu är det bara tungt.

Katta har lovat att komma med en gästblogg snart. Håll ut...

Hardcore-påsk

(Ola skriver) Här skojar man inte bort påsken. Semana Santa är årets största helg. Efter vad vi har hört kommer folk att bli som tokiga och åka till havet och supa ner sig hela veckan. Under Semana Santa (eller Samanta Sana som jag råkade säga en gång och har fått äta upp) så stiger hotellpriserna ibland till det dubbla och vi är väldigt glada att vi har boende ordnat i vårt fina hus den här veckan. Till skillnad från hemma i Sverige så är det religionen som är i fokus här. Ännu vet vi inte riktigt vad som väntar.

När jag skriver detta är det palmsöndag och första dagen på Semana Santa men firandet har ändå hållit på sedan vi flyttade hit. Varje fredag avgår flera olika processioner från olika kyrkor i stan med mer eller mindre utspökade Jesusdockor med syntetperuker. Jesusdockan vaggar sedan längs stadens gator till ljudet av sorgsen, ganska vacker, mässingsmusik. Eftersom vi bor precis mitt emot centralamerikas äldsta och enligt vissa Nicaraguas vackraste kyrka så missar vi inte många av de här begivenheterna. Häromdagen vandrade dessutom en barnkör förbi till Dollys stora förtjusning. Hon tycker om att stå vid gallerdörrarna och se vad som händer där utanför.

Men idag börjar vi faktiskt bli lite oroliga. Förutom smällarna som man började avfyra klockan sju i morse och gudstjänsten klockan åtta och alla eftermiddagsfyllosarna så har det börjat dyka upp utklädda barn. Och jag snackar inte om små söta påskkärringar, utan blodiga femåringar i särk som släpar på kors. Det ni! Så firar man påsk på riktigt. Tänk på det när ni sitter där hemma och målar ägg.